Tyvärr kunde jag inte skriva nånting i går, eftersom bärbara datorn inte fungerade. Nu sitter jag vid stora datorn men kan inte sitta länge vid den här datorn eftersom jag får så ont i svanskotan. Nu kommer jag skriva lite om tiden på Karolinska sjukhuset.Om rehabliteringen och allt annat.

Nu börjar jag.

När jag kom till Karolinska sjukhuset fick jag eget rum igen. Jag hade tv i rummet också. Ganska fint blev det efter att man hade packat upp alla mina saker och lagt alla filmer på hyllan. Jag hade egen toa på rummet också och dusch. Så skönt. Jag kunde resa mig själv från sängen och kunde gå små sträckor med gåstolen. Pappa kom dit och hälsa på.Han hade med sig en dator och han hade också skaffat webbkamera till mig, så jag kunde hålla kontakten med alla kompisar och släkten. Det var nånting som vi inte fattade med datorn då gick pappa in i ett annat rum eftersom han såg en kille som hade en dator. Han frågade honom om han kunde hjälpa oss. Och det gjorde han också, han kom in i mitt rum och fixade så att internetet funkade. Han var jätte trevlig, tyckte jag. Och det tyckte pappa med. Pappa är ju så där att han kan gå fram till folk och be om hjälp eller så.

På sjukgymnastiken gjorde jag massa olika övningar. Jag fick träna upp magmusklar och ryggmusklar. Jag fick träna på balansen så att jag och min sjukgymnast kastade boll med varann. Det var jätte svårt i början att försöka hålla balansen då jag håll i mig nästan hela tiden. Men efter några gånger så blev jag bättre och bättre på det. Jag fick gå utan gåstol också och det var jätte svårt i början. Han som fixade min dator var också samtidigt och träna. Men jag vågade inte prata med honom så mycket. Ibland fick jag bada i en varm bassäng. Det var lätt att träna i vattnet. Skönt var det också.  Det var jätte läskigt att vara själv i omklädningrummet. Min sjukgymnast var en kille så han kunde inte följa med mig dit. Jag blev mycket bättre på att gå utan gåstol korta sträckor men behövde den om jag skulle gå ut och röka eller möta någon.Jag fick också akubunktur, det var så skönt och hjälpte verkligen.

Jag fyllde år 20 år på sjukhuset och mormor och mina mostrar kom dit och fira mig. Pappa kom också och hälsa på minst varannan dag. En tjej kompis till mig hade köpt hår färg till mig eftersom mitt hår såg förjävligt ut. Konstigt nog så fick hon färga mitt hår på sjukhuset. Det visste jag inte före att man fick göra. Kanske man inte får göra det egentligen.

Ibland kunde jag gå in i matsalen och äta men det var jätte sällan eftersom jag var tvungen att stå upp. Oftast fick jag mat i rummet.

Glömde skriva tidigare när jag låg på sjukhuset att jag fick värsta nervsmärtor under fötterna. Skrek åt sköterskorna att dom skulle hämta yxa och hugga av mig fötterna då det kändes som att mina fötter låg i elden. Det brändes jätte mycket. Så om någon har såna smärtor kommer jag skriva om vad som kommer att hjälpa mot det.. Bad sköterskorna hämta isbitar men först vägrade dom , men till slut gjorde dom det eftersom jag blev så arg på dom när dom inte lyssnade. Jag bad dom lägga isen under mina fötter, medicinerna inte hjälpte nånting. Men konstigt nog så hjälpte isen. Och alla som jobbade där var förvånade. Jag har ju alltid bra idéer Det var faktiskt det ända som hjälpte. Jag sov is under fötterna varje natt och alltid när jag la mig i sängen, fick jag nervsmärtorna. Då var det bara att ropa på sköterskan och hon fick hämta is.

Sen till en pinsam sak! Det här tycker jag fortfarande är roligt. Pappa var och hälsa på, när han skulle åka hem ville jag följa med honom ut och tänkte ta en cigarett. Jag tog med gåstolen och vi gick. Vi hade kommit utan för mitt rum då jag sa hoppsan. Då pappa undrade vad som hände. Jag berättade att jag råkade bajsa i byxan.Haha, Han frågade om vi skulle gå in i rummet igen men svarade att vi skulle fortsätta att gå ut. Vi hissen började jag säga till han att det rinner ner och det är bajs i strumporna. Det rann och rann hela tiden. Vi stog ute och tände cigaretten. Pappa skrattade hela tiden och det gjorde jag med. Visst var det pinsamt. När vi var på väg in igen och väntade på hissen kom det en som skulle åka hiss, men han fick åka först.Jag ville inte göra det eftersom jag luktade så illa. Jag fick åka upp med hissen själv eftersom pappa åkte hem, Hörde honom skratta när jag var i hissen på vägen upp.. Fan, att han skrattade mycket då. Kom in i rummet och rent ut sagt var jag fult i bajs..Blää.. Äckligt var det..Jag bajsade på mig ganska ofta efter olyckan.

Farmor och min faster och hennes som kom att hälsa på mig. Kusinen min hade valt blommorna. Dom var blåa vita som Finlands flagga. Jätte gulligt. Jag träffade min faster första gången och så klart min kusin också. Trevliga var dom .:) Vi gick ner och fika. Kul att träffa dom. <3

Lärde mig också att duscha själv och kissade en gång utan kateter. Började använda tappningskateter och slapp påsen som satt fast med band vid knät. Lärde mig att tappa mig själv. På nätterna fick dom som jobbade göra det. Men på dagarna fixade jag det hur bra som helst.

Jag vill tacka min sjukgymnast som hjälpte mig mycket.

Men nu ska jag inte skriva mer.Kommer att skriva lite mer senare.

Nu ska jag hänga lite tvätt och städa.

Puss & Kram

Snart blir det mat. Vi ska grilla kött och göra potatisgratäng sen sallad till det. Mums .. Sen ska vi sätta upp studsmattan så att min dotter kan hoppa.Hon har längtat efter att få göra det.. Ibland kan jag skriva om något annat än olyckan. Det är ganska roligt att kanske läsa andra saker också än bara tråkiga saker..
Sjuk är jag fortfarande men ska ändå sätta mig i solen och ta det lugnt. Kanske dricka en kall smirnoff ice. Gott.

Men nu ska jag ta hand om mina barn.Minsta började gnälla lite.

Ha en trevlig dag!

Åter kommer senare.

När vi hade kommit fram till Uppsala, fick jag och min syster vara i korridoren och väntade på att någon skulle komma och skjutsa mig till ett rum. Tiden gick sakta och vi väntade och väntade. Till slut började jag ropa efter sköterskor som gick förbi och frågade om min syster fick skjutsa mig ut och röka med sjukhus sängen. Vissa sa nej men så klart jag lyssnade på den som sa ja. Bad min syster att skjutsa mig ut, det var inte lätt. Men när vi hade kommit ut så var det en liten nedförsbacke  och så klart var min syster tvungen att släppa taget om sängen. Jag började åka ner för den lilla backen. Bilar åkte runt om kring mig och jag var på väg mot gångbanan och där fanns det en buske. Mina tankar började flöda, tänkte att jag inte kommer att klara mig att jag kommer flyga in i busken och få sängen över mig.. Men så blev inte det. Min syster sprang runt sängen och stoppade sängen tack och lov. Haha..Så rädd har jag aldrig varit. Jag och min syster tände cigaretterna och jag låg där i sängen och kollade uppåt.Då såg jag en man som stog vid fönstret längre upp och kollade på oss. Vi bara skrattade och undrade vad han egentligen tänkte om oss.. Hahah.. Sen skjutsade min syster in mig igen och då kom sköterskorna och körde mig in i mitt rum. Mamma kom dit också och det var skönt att träffa henne. På onsdagen opererades jag. Efter operationen kom jag tillbaka till rummet och min syster blev jätte glad.. Pappa,mamma och min syster var där. Är inte helt säker om det fanns några andra där också. För kommer inte ihåg så bra..

Dagen efter tvingade sköterskorna och sjukgymnasten ställa mig upp.. Fy säger jag bara.. Det gjorde skit ont att röra sig och dom vände på mig, sen lyfte dom upp mig och två personer fick hålla mig uppe eftersom jag inte hade nå krafter i benen..Där hängde jag bara mellan dom två. Det var riktigt hemskt att ställa sig upp, blev svimfärdig också.

Dagen efter det fick jag ställa mig och hålla i gåstolen, hängde där också och började känna mig svimfärdig nästan på en gång. Jag sa åt sjukgymnasten att jag kommer att svimma men det trodde hon inte på, och som jag sa så svimmade jag och nästa gång vaknade jag i sängen.Jag låg på magen. Mamma och min syster blev rädda. Stackars mamma som ville lämna rummet innan jag ställde mig upp men tvingade henne att stanna kvar i rummet och se när jag reser mig..haha. Det var nog hemskt för henne att se då jag svimmade..

Dagarna gick och hade besök varje dag och min syster sov kvar på sjukhuset med mig.

Kommer ihåg några roliga saker och det ska jag berätta om.

Bad min syster att röra mina ben ibland eftersom jag inte kunde känna benen om jag hade legat stilla länge.Och när hon lyfte mitt ben och lutade sig framåt så pruttade jag henne i ansiktet..Hon försökte hålla sig för skratt men det gick inte. Skrek åt henne att lämna rummet eftersom hon skrattade och då började jag skratta och det gjorde så fruktansvärt ont att skratta. Hon fick krypa ut från rummet och hörde henne skratta.. Jag försökte låta bli och skratta men det gick inte.Nr hon hade lämnat rummet och jag inte såg henne så slutade jag att skratta.Och så fort hon kom in i rummet och tittade på mig började båda skratta igen. Kul var det men ville verkligen inte skratta för att det gjorde så ont..

Andra gången skulle hon leka sjuksköterska och tog gummi handskarna på sig och skvätta vatten och sa att det var vaselin och att hon skulle kolla in i min rumpa..Skrattade så mycket den gången också. Kul att hon gjorde mina dagar roliga. Tack för det syster min <3

Tyckte så synd om pappa som fick åka så långt för att hälsa på mig. Han åkte alltid efter jobbet och fick sitta i bilen i 3timmar varje dag och om inte mer. Men det var så skönt att ha han där. <3

Och stackars mamma som hade det jobbigt, det såg man på henne fast hon försökte vara stark och kanske inte visa det för mig.Men hon hade det inte lätt.

Skönt att ha en familj som finns där för en när man behöver dom som mest.

Men kommer att skriva mer om Uppsala vistelsen, men nu måste jag umgås med mina barn en stund.

Skriver mer i kväll.

Hej så länge

Jag skrev lite om min olycka och vad som hände.Nu kommer jag skriva lite till om sjukhus vistelsen och skadorna som jag fick.

Jag låg första tiden i Falun lasarett och väntade på att få åka till Uppsala på operation.Skulle ligga i Falun över helgen och på måndag skulle jag åka till Uppsala.

Kompisen som var med den kvällen då jag ramlade ner från tredje våningen kom till Falun och skulle sova över där så jag fick lite sällskap. Det var ju inte så speciellt kul att ligga själv i ett rum. Min kära pappa hade fixat en telefon i rummet också så jag kunde ringa och prata med folk.Det kändes faktiskt lite bättre då. Jag och min kompis pratade massa roliga saker och hon gick i väg och köpte ett kort till mig.Den har jag kvar än i dag.. Hon sov på sjukhuset en natt och dagen efter åkte hon hem. Sen kom det några andra och hälsa på. Dom var så allvarliga och jag försökte skoja med dom och få dom att skratta men det gick inte så bra.. Man vill inte att dom ska se så ledsna ut eller menar allvarliga ut.. Lite skratt ville jag höra när man låg där och hade tråkigt och ont. Dom stannade inte så länge.

Ägde mest tid till att prata i telefonen med andra, speciellt min syster kunde jag prata med hur länge som helst.

Sen om det var samma dag eller dagen efter som en helt underbar kille kom att hälsa på mig med hans vänner och min kompis följde med dom. Han satt i rullstol som han hade snott nånstans, eftersom han hade gjort illa benet eller nåt så han fick hoppa runt med kryckor men det orkade han inte göra då. Första han gjorde när han öppnade dörren var att börja skratta. Jätte stor leende på läpparna och tycker att så det ska vara. Det gjorde mig väldigt glad. Vi skrattade och han skrev i ett häfte som jag hade och ville att alla skulle skriva vad dom tyckte och tänkte. Han lovade mig att ta hand om mig när jag kom hem och att han skulle spela yatzy. ” Det hände en riktigt pinsam sak som jag inte kunde göra nånting åt.” Skämdes som bara den. Det luktade jätte illa i rummet och kompisen min och andra kunde inte hålla för skratt och jag blev nästan sur på min kompis som inte kunde berätta vad dom skrattade åt. Men efteråt fick jag reda på att jag hade bajsat på mig. ”Hahaha” Men det är sånt som händer när man inte kunde resa sig och gå på toletten eller hade ingen känsel.Efter en stund åkte dom hem eftersom sköterskorna bad dom åka.. Då somnade jag.

Skadorna som jag hade var att hela beckenbenet hade krossat och svanskotan hade flytta sig uppåt och klämt nerver.

På söndag kom min syster och mamma från Finland. Dom skulle följa med mig till Uppsala och vara med operationsdagen. Min syster sov över på sjukhuset med mig och mamma åkte till Gävle och skulle komma till Uppsala på måndag. Så sköönt det var att ha min syster och mamma i Sverige. På måndag åkte vi till Uppsala och fick röka innan jag lyftes upp i bilen.Snurrig blev man då eftersom jag inte hade rökt på några dagar.Då var vi på väg till Uppsala.

Fortsättning följer senare, nu måste jag ta en paus. Har lite feber så jag inte orkar vara uppe så länge…Kommer även sätta upp lite bilder sen.

Hej så länge

Det var en torsdag den 27/9-2007. Jag var hemma hos en person. En kompis till mig följde med och vi skulle dricka lite den kvällen. Killen som vi var hos bodde i tredje våningen.

Vi hade cyklat hem till honom och hade ganska roligt, men sen gick han i väg till köket och satt där med hans granne. Dom satt i köket länge och jag och min kompis satt i vardagsrummet med en Minttu flaska på bordet som inte var våran men vi drack det ändå, lyssnade lite på musik och satt och prata massa skit. Skratta gjorde vi också.

Sen blev jag väldigt röksugen.! Och killen hade inte balkong och den tiden var man så lat att man inte orkade springa ner för trapporna och ställa sig där nere och röka. Jag klättrade ut genom fönstret där det fanns en fönsterbräda. Jag satte mig först ner och tände cigaretten. Min kompis ville att jag skulle komma in och stå vid fönstret och röka, men man var ju så dum då man inte ville lyssna på den som var smartare. Jag ville klättra upp och sätta mig ovanför fönstret.

Det hade regnat så taket var halt då jag ställde mitt ben på taket och först då märkte jag att det var halt och mitt ben gled ner, då stog jag där med ett ben i fönsterbrädan och försökte hitta balansen eller få tag i taket. Där stog jag och tänkte vad som kommer att hända.Kommer jag att överleva det här eller kommer jag hitta balansen igen.

Kämpade och kämpade till slut fattade jag att det inte gick, det var bara att ge upp och be. Det jag minns under fallet var att jag tänkte på min syster,tänkte att hon behöver mig så nu får jag inte dö.Måste överleva det här. Jag tänkte på alla nära och kära och som alla säger så är det verkligen så att man går genom sitt liv under några sekunder. Det kändes som att tiden stannade upp och att man aldrig skulle vara nere i marken. Det var ganska häftigt men ändå så läskigt.

Nästa som jag minns var att jag låg nere på marken och hade svårt att andas. Såg ett ansikte och efter ett tag så kände jag igen honom.Han satt bredvid mig och bad mig försöka andas lugnt och att jag inte fick röra mig.Hörde i bakgrunden min kompis röst som frågade om jag hade ont. Men det hade jag inte,och det är jag glad över.

Ambulansen kom och kommer inte ihåg vad dom gjorde men folk som var där berättade att jag hade försökt resa mig och ville gå hem men det fick jag inte. Eller kunde inte göra det heller..I ambulansen minns jag att jag började få lite ont och hade fortfarande svårt att andas. Nästa gång jag vaknade var på sjukhuset,då sa sjuksköterskorna att det var en man på väg till mig. Och jag somnade om igen.Det var mycket sovande, hade väl fått i mig så mycket smärtstillande så man knappt orkade hålla ögona öppna.

Min före detta lossas far kom dit, han satte sig bredvid mig på stolen och tittade på mig och jag försökte prata lite med honom.Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om. Sen kom min mammas faster dit och hälsade på också. Då var klockan mellan 3-5 på natten, kommer inte ihåg exakt hur mycket det var.

Jag kommer att skriva mer om tiden på sjukhuset och mycket mera..

Puss så länge

Ni kommer att få läsa om mitt liv, saker som jag fått gått genom efter en olycka.Kommer även skriva om olyckan, vad som hände och vad jag fick gå genom.Vad alla nära och kära fick gå genom och hur jag kunde hålla humöret uppe.

Hej så länge!